Glädjetårar

Vaknade av att mobilen ringde. Det var mitt ombud som hjälper mig med Försäkringskassans snåriga regler. Han har nu läst igenom senaste kommuniceringsbrevet ( ja de använder ett sådant krångligt ord ) från dem. De kommer att ge mig livränta. Förstår ni? Jag kommer då inte behöva gråta av oro över min ekonomiska framtid. Jag får ersättning stadigt fram till min pension. Om jag inte mirakulöst skulle bli så bra att jag klarar av ett arbete. Det miraklet vore ju himmelskt. Jag tror inte på mirakel däremot. Efter så här lång tid är det inte möjligt att det skulle ske en såpass stor förbättring. Det som gäller nu för mig är att förhindra försämring.

Det har varit en lång väntan. Först väntade jag och trodde att jag skulle bli ganska bra igen. När både läkare och jag insåg att jag inte kommer bli det, så har jag väntat på att kunna få en hyfsat trygg ekonomi. Det är få saker i livet som är så stressande som att veta att man riskerar att bli sämre och sämre, och utöver det stå helt utan pengar. Den ofrihet detta innebär är tärande. Den mal långsamt ner all glädje och livslust. Men idag rinner i stället tårarna – av GLÄDJE!