Vårdflykting 3e gången

Vårdflykting 3e gången

Teknon Hospital I Barcelona

På lördag åker jag till Barcelona. Vila ett par dagar när jag kommer fram och sen träffa den skickliga neurokirurgen Dr Gilete. Jag ska få en konsultation angående eventuell operation av min halsrygg. Han har redan sett röntgenbilderna från Medserena i London, och jag har svarat på frågor om symtom. Så redan där tyckte han att det såg lovande ut för en operation. Men det behövs förstås ett personligt möte, mer röntgen och klinisk undersökning för att fastställa lämpligheten. Och jag får möjlighet att ställa frågor om för – och nackdelar. Ja – andra ”nack-delar” än nackkotor alltså…

Kanske är det här rummet jag ska göra röntgen i?

På min 3e vårdflykt följer sonen med mig som ”ledsagare”. Förra gången var det en av döttrarna. Jag får ju fördela deras åtaganden så jag inte sliter ut dem helt. För det är inte någon lätt uppgift att hjälpa mig när jag blir dålig med mycket smärta och hjärntrötthet. Då ser jag inte hur jag går, så jag knuffas och trampar på fötter. Tappar balansen och ramlar. Orken åker ner på minus. De har bokat resan åt mig också. Jag gör alltid ett tappert försök, men det blir för mycket att läsa och hålla reda på, så det slutar alltid med att jag behöver hjälp.

När vi åkte till London sa jag på flygbussen på väg till Gardermoen: – Det första jag ska göra är att skaffa en adresslapp till min resväska för jag hittade den inte hemma. Vi hade gott om tid. När vi klev av bussen var det bara våra två väskor kvar. Jag tog tag i min. Den kändes konstig. Mycket tyngre än förut. Annorlunda handtag. Någon hade tagit fel och tagit min väska!! Tänk om den var incheckad och på väg till Thailand nu! Gick till första bästa personal vi kunde hitta. Nej då – den kunde inte göra något. Informationsdisken hade inte öppnat för morgonen än. Andra ställen som hade personal kunde inte göra nåt… Men ropa ut i högtalarna då och be folk kolla att de har rätt väska! Nu! Innan min väska flyger iväg! Nej det kunde de inte göra – det var bara infodisken som hade lov att ropa ut det. Men den är ju obemannad!!! 10 min över tiden för öppnandet släntrade personalen in. Jag kastade mig fram. Överföll dem med mitt babblande. De fick mitt mobilnummer och den felaktiga väskan. Efter en stund ringde mobilen. De hade fått in min väska. Puh! Nu kunde jag andas ut. Men hjärnan var helt slut av denna lilla stress, och allt traskande fram och tillbaka i terminalen.

Mamma Mia!

Framme i London skulle passen läggas på en avläsare. Mitt passchip funkade bra i Oslo. Inte i London.. Jag vände det åt alla håll och kanter – men nej. Det funkade bara inte. Kön bakom mig växte. Och suckarna bakom mig blev allt högre. Personal kom och försökte – nix. Byt till en annan kö och avläsare var personalens råd. Så jag fick ställa mig bak i kön igen och igen och igen. Nej. Funkade fortfarande inte. Dottern som kom igenom passkontrollen för länge sen stod och väntade på andra sidan. Personalen dirigerade mig till ett avgränsat område. Därifrån kunde dottern inte längre se mig. – Åh nej, tänkte hon. Där försvann mamma! Nu kommer hon virra bort sig! Jag ställde mig snällt i kön bland andra potentiella skurkar. Kom fram till en polis som började fråga vad jag skulle göra i London. Då var jag så hjärntrött att jag knappt visste vad jag skulle svara. Till sist log han och önskade mig en trevlig vistelse. Det komiska är att på tillbaka resan funkade passet utmärkt…

Hoppas verkligen att allt funkar som det ska den här resan. Dessutom har jag nu en stor röd luciabandsrosett knuten på min väska så inte nån ska ta fel på den!

4 svar

  1. Åsa Eklund skriver:

    Fina fina Ulla, jag lider så med dig och känner så väl igen hjärntröttheten med dess baksidor genom min son. Lycka till i Spanien och allt kommer att gå så bra ska du se. Kram ❤

    • Ulla skriver:

      Tack goaste du! Så sorgligt att din son också lider av detta hemska. Så ung och ska orka hela livet! Hoppas han får bra rehabilitering och bra råd. Kunskapen i vården är på uppgång, men ibland tyvärr obefintlig. Kram!!!

  2. Lotta skriver:

    Du vet att jag lider med dig.❤ När kommer du tillbaka hem igen? Vi måste höras då så att vi kan surra ihop oss om det blir operation. Du vet vad jag lovat och det gäller än.
    Se till att Anton håller reda på dig så att du inte kommer vilse.
    Kram min älskade vän.❤❤❤

    • Ulla skriver:

      Tack älskade Lotta!! Jag hör av mig så fort jag fått bedömningen. Tisdag kväll. Läkarbesöket är kl 18. Anton har stenkoll på mig ! ?❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.  Lär dig mer