A Room With a View

Idag är det fredag och sista dagen med schemalagda träffar. Sov så länge jag kunde. När jag stod i badrummet och satte på mig ansiktet, hade jag fått nedre delen av blusen i vatten i handfatet. Så bra att det finns torktumlare. I form av hårtork. Frukost blev te från vattenkokaren på rummet och croissant. Tur att jag köpt en hel binge. För det blev croissant till middag också igår kväll. När jag borstat tänderna hade jag spillt tandkräm på blusen. Jag vet ju att jag aldrig ska äta frukost och borsta tänderna efter att jag klätt mig. Försökte tvätta bort tandkrämen. Fram med hårtorken igen. Några ljusa fläckar blev kvar. Men nu var jag tvungen att gå. Efter mig lämnade jag i stället för små micropärlor, en rad med croissantflagor längs golvet på hotellrummet. Lite som sagan om Hans och Greta. Jag strör ut små saker längs vägen.

Först på tur var klinisk undersökning och möte med neurolog Dra Pujol. Så många olika läkare och alla kollar och dubbelkollar upp allting. Så att allt blir rätt. Det tas hänsyn till minsta lilla som kan påverka operationens resultat.

Efter det hade jag en halvtimme över tills nästa möte. Jag gick till cafeterian och stolt beställde jag en flaska vatten utan kolsyra. Con gas är med kolsyra. Sin gas utan. Sen körde det ihop sig. Vad heter muffins? Jag pekade på muffinsen bredvid kaffemaskinen. ”-No gluten?” frågade han i cafeterian. ”-No – no no gluten ! sa jag och fäktade med armarna. Det blev en croissant i stället. Nöjd med utfallet gick jag tillbaka till väntrummet utanför Dr Giletes kontor. Lugnt och skönt där. Croissanten åt jag ur papperspåse. Vis av erfarenheten från gårdagen då jag också åt en croissant i väntrummet. Spåren syntes fortfarande. Den här gången skulle jag minsann inte skräpa ner. Ungefär som amerikanare i filmer dricker sprit ur en brun papperspåse, tuggade jag på croissant ur vit papperspåse. Det gick sådär. Flagorna ramlade överallt utom i påsen. Tog en klunk vatten. Som vanligt missade jag munnen och det rann vatten över mig och på golvet. Med fötterna försökte jag skrapa in flagorna under stolen. När de hamnade i vattnet och utsattes för mina fötter, såg de inte längre ut som croisantflagor. Dr Gilete och Dr Oliver och någon mer kom ut ur deras rum och pratade en stund med varandra i väntrummet. Jag satte fötterna framför kletet som en gång varit flagor och hoppades att ingen nånsin skulle komma ihåg att Ulla satt just på den platsen. Jag drog bort några flagor från munnen och insåg försent att jag dagen till ära även målat läpparna. Jag var redo att möta narkosläkaren.

Väntrummet utanför narkosläkaren hade den tjusigaste utsikten man kan tänka sig.

Allt gås igenom noggrant. Exakt vad som kommer göras när jag kommer in på operationssalen. Vilka nålar som sätts. etc etc. Genomgång om hur jag reagerat vid tidigare operationer mm. Jag brukar må ruskigt illa och kräkas i flera dagar. Jag minns ju senast när jag gjorde gallblåseoperationen. Den stackaren som körde min säng från uppvak till rummet, höll aldrig på att komma fram. I varje sväng så – blurrrp. Till sist resignerade han: ”- Tror du att du kan låta bli att spy tills vi kommer fram?” Hann inte svara – spydde ännu mer.

Under eftermiddagen kom min dotter Lois. Trötta var vi bägge två så vi gick till den närmaste bästa restaurangen – en sån där kvarterskrog där ”locals” äter. God mat – inte så dyrt – familjärt. Vi skrattade hela tiden. Det är en för lång historia att berätta här och nu – så jag säger god natt! Jag är så tacksam för att jag får den här möjligheten till operation – och för mina barn och barnbarn!