Pappkartong

Är du inte rädd? frågar många. Jag vet inte om jag skulle våga, säger en del. Vad du är modig! säger vissa. Egentligen har jag bra två val att göra. Inte operera – och riskera att hjärtat slutar slå eller att jag slutar andas. Eller ännu värre – blir liggande totalförlamad. Eller så tar jag de små riskerna med en operation och hejdar den process med försämring som annars blir.

Jag har checkat in nu på sjukhuset Teknon. Lite hotellkänsla över rummet. Ljust och fint. Utsikt över staden. Men det är för mörkt för att kunna ta en bild.

Nu har jag desinficerat hela mig. Håret har antagit den robusta känslan av att ha svinto på huvudet. I morron bitti 6.30 ska hela proceduren upprepas. Sen kör de mig till operationssalen ca 7.30. Kl 8 börjar operationen som var planerad att hålla på ca 7 timmar, men som blir något kortare, då de lämnar en nivå utan skruvar. Det blir steloperation från C0 till C2 och sedan från C4-C6.

”Den sista måltiden” intog Lois och jag på favoritrestaurangen Sehari. Sen fick jag middag här på sjukhuset också. Jättegullig personal. En sköterska som har sina syskon i Sverige så hon kan några få ord svenska.

Jag vet att jag blir så väl omhändertagen här. Att alla är så kunniga och gör sitt allra bästa. Så jag känner mig lugn. Kanske kommer jag hem i en pappkartong? Nä, det gör jag inte! För du vet – ont krut förgås inte så lätt!