Ulla has now left the building

Igår hade vi en bra genomgång med kirurgen vad som orsakade den avbrutna operationen. Det var helt enkelt väldigt trångt i halsen att intubera mig och det skulle ta så mycket längre tid,även med längre tid på IVA efteråt. Inte optimalt med alltfler Coronna på ingång där. Även våningsplanet där mitt rum låg, kom allt närmare en utsatthet. Det bästa var helt enkelt att jag tog mig till lägenheten vi hyrt. Sen får vi se när det kan öppna upp för den kompletterande operationen. Ett beslut jag var glad över. Lättare att få i sig mat jag orkar äta när Lois kan laga maten själv. Mindre smittorisk också än att vara kvar på sjukhuset.

Första dagen som jag på stapplande ben tog mit till toan själv. Orkade inte plocka ihop alla grejer på rummet, men det fixade ju Lois. Jag lovar vi snabbade på så mycket orken räckte för. Vi fick hjälp med att en man körde mig i rullstol ut till en taxi. En annan fixade bagagevagn för vårt bagage. Förundrad svischade jag förbi den ena korridoren efter den andra i rullstolen. Det fanns inga dörröppnare så herr rullstolschaufför hade utvecklat en osvikbar timing för att kicka upp dörrarna med fötterna och snabbt svänga runt mig ur dörröppningarna. Han måste ha varit en flamencodansare eller nåt i den stilen.

Taxichauffören var en vänlig äldre man med munskydd och ett alldeles för litet plastskydd mellan bak och framsätena. Munskyddet var för litet mellan fram- och nedertänderna det också.. Han hade åtminstone försökt fixa till det hela. Engelska kunde han inte. När jag äntligen lyckats översätta till katalanska kunde han inte det heller.

Lois hade varit och fått nyckel till lägenheten dagen innan. Köpt vatten så det skulle finnas mm. -Det här är larmet – det behöver du inte använda om du inte vill. Annars hör du bara av dig så visar jag hur det funkar. -Visst visst svarade hon glatt. När mannen med nycklarna försvunnit hade även hennes minne gjort det. Slutkörd av för lite mat och sömn, tryckte hon på fel knapp och någon började smattra på spanska om att ringa polisen. Hon förklarade misstaget . -Vale vale.

Så var vi framme vid lägenheten. Som jag längtat! Tänk att få vila ut och äta vanlig god hemlagad mat!! Krånglade mig ur taxin och vi öppnade portdörren. Jag hade ju varit så noga när jag bokat den. Hiss var ju nödvändighet. Gott om hissar var det väldigt ont om. Nada. None. Ofanns. Okej. Jag grep tag i trappräcket och sa åt Lois att täcka upp för mig bakom mig. Inte på samma sätt som Agent 007 gör. Lite mer som att fungera som någon jag kan landa på om jag ramlar baklänges. Det var för smalt för att gå i bredd i trappan. Många pustpauser senare började jag undra om vi inte snart var uppe? -Mjooäää . Halvvägs. Lägenheten låg alltså på översta planet. 65 trappsteg upp. Jag fixade det!!!! Sen däckade jag i soffan.

Det var alldeles iskallt i lägenheten vi kom till. Jag som gärna sover med öppet fönster hemma, fick bädda ner mig med dubbla täcken. Lukten i lägenheten var minskt sagt påträngande. Vi vädrade. Spolade i avloppen. Satte in doftblock. Resultatlöst.

Lois gick och handlade och gjorde supergod grönsakssoppa. Gudomligt! Min mage höll inte alls med mig och en stund senare kunde jag konstatera att även den ”had left the building”.

Medicindags. Nu var det en massa nya mediciner att hålla reda på. Lovar att jag aldrig känt mig så nära en egen Alzheimerupplevelse. Vi hade fått med oss en bunt med recept och en påse med piller i varierande färg och form som skulle räcka första dygnet. Men vad var vad? Jag hade turligt nog packat med mig förstoringsglas med ljus i. För att läsa på de små aluminiumfyrkanterna var nästintill omöjligt. Vilka skulle tas var 8e timme och vilka skulle tas var 12e timme? Eller 1 gång /dag? Och den som skulle tas vid vissa tidpunkter – hade jag redan tagit dem på sjukhuset? Jag mindes verkligen ingenting. En spruta låg där också. Skulle jag ha en kvickfix sil??? Äsch bara att grabba tag i magfläsket och peta in den. Vet inte vad jag gjorde men det där ämnet hamnade då inte där det skulle i alla fall. Fanns något som påminde lite om ett litet champagnepiller också. Dompa i tablettform. Den hette faktiskt DomperiDona.

Jag som medicinerat djuren på gården hemma och injicerat mediciner på dem med kanyler som strumpstickor – skulle jag inte klara den här lilla sketna saken?

Vi börjar systematiskt med att först lägga alla tabletter i bokstavsordning. Sen kan vi läsa på recepten vad som är vad och vid vilka tider jag ska ha dem och så bockar vi av på en lista. Vilken hybris av mig. Till sist visste jag inte vilka jag tagit över huvudtaget. Lois suckade tungt och fick till ett schema på anteckningsblocket. Helt utan min inblandning gick det hela så mycket lättare. -Äsch då jag har nog fått i mig de jag ska nu, försökte jag muntra upp med. Det kan ändå inte va så mycket värre än när glada städerskan på sjukhuset vispade ner muggarna med mina tabletter så de flög runt på golvet . Oppsie Daysie! Hon skrattade glatt och smäckade ner allihop i en och samma mugg tillbaka. Det gick ju bra det med.