Denna dag – ett liv, sa farbror Melker

Vi startade dagen med att åter maila ringa till Booking .com och deras hyresvärd Hostel Maker. För det var tomt i mailboxen efter gårdagens försök. Lois ringde alla möjliga telefonnummer som fanns att ringa när man behövde hjälp. Inte ens det nummer som står att man kan ringa och få svar 24/7 funkade. Bara telefonsvarare eller så kom hon helt enkelt inte fram. Jag försökte maila de som jag varit kontakt med tidigare angående lägenheten. Vi frös!!!! Och maten knallade snart själv ut ur det som skulle ha varit ett kylskåp. Kanske var lika bra det. Inte någon större skillnad i temperatur i kylen och vardagsrummet.

Men vad gör vi när ingen kommer och åtgärdar åtminstone det mest viktiga – dvs både värme och kyla. Igår när vi la oss tipsade jag Lois om att värma upp sängen med hårtorken först. Då är det lättare att hålla värmen när man lagt sig. Själv upptäckte jag att när jag laddade datorn blev transformatorn på sladden varm. Den fick värma fötterna.

Jag värmde återigen händerna på en temugg så jag skulle kunna hålla fingrarna så varma att de åtminstone träffade någon av knapparna på tangentbordet. Och jag mailade och mailade. Men fick aldrig några svar. Lois ringde och ringde. Ibland fick hon ett automatsvar att bokningsnumret inte fanns. Vaddå inte fanns??? Det har ju för 17 funnits sedan jag bokade i början av februari!!!

Lois fann recensioner på vår lägenhet och den hade fått klagomål på exakt samma fel flera månader tidigare. Dessa hade alltså inte blivit åtgärdade över huvud taget. Vi förstod att det skulle de inte bli nu heller. Manána manána….. ber om ursäkt men hittade inte det spanska ”n” et på tangentbordet… 🙂

Helst hade jag bara velat annullera boendekontraktet och åka till Sverige. Men om de då ringer från sjukhuset och kan ta in mig för den andra operationen? Och jag inte kan komma in i Spanien tillbaka för att Sverige peakar då? Dessutom måste vi ta oss till Alicante för det går inga flyg från Barcelona. Att vara tvungen att vänta här gör att boendet blir dubbelt så dyrt som jag räknat med. Och då vet jag ju ändå inte om jag hinner få operation nr 2 gjord.

Att trassla ut alla de här funderingarna är lite som att titta på spanska elkablar.

Så plötsligt ringde det på Lois mobil och vi fick ett erbjudande om att byta lägenhet. Det betyder att vi inte kan kräva pengarna tillbaka, men eftersom vi aldrig fick något svar på just frågan om annullering, så tackade vi ja till att byta.

Nu började återigen allt stök med att packa. Utöver nya medicinförpackningar skulle ju även maten packas ner. Den mat som inte kunde springa ifrån oss fick åka ner i en kasse.

Så var det det här med taxi. Där vi bodde var inget taxistråk, så det var inte bara att haffa en på gatan. Lois ringde. Och ringde. Och ringde igen. Och igen. Ingen pratade engelska. De ville inte ens lyssna på enstaka spanska ord. Eller italienska. Så de la bara på. Till sist fick hon svar och en taxi skulle hämta upp oss. På mina vingliga ben begav jag mig utför trapporna. Har ni en aning om hur svårt det är att gå nerför en superlång trappa och inte kunna titta ner på trappstegen? Jag hade tränat lite på det hemma i Sverige för att vara förberedd. Men någon servitris som galant bär brickan med efterrätten nedför trappan på Nobelfesten, hade det aldrig blivit av mina darriga ben och vingliga steg.

Lois fick springa upp och ner som en ekorre i trapporna och bära alla väskor. Jag väntade utanför vid porten. Såg inte skymten av någon taxi. Luttrad av det spanska förhållningssättet till livets händelser, frågade jag en ung kille som höll på att packa sin bil, om hade hade sett någon taxi. – Nää det hade han inte och han hade varit där utanför rätt länge. Denna gudomliga uppenbarelse erbjöd sig att hjälpa mig att ringa och boka en ny. Vardagshjälte!!! Så det kom en taxi. Inte bara en – utan två. Fast den andra skulle komma så småningom. För nu var det nya regler igen. Det fick bara åka 1 kund i varje taxibil. Om det inte var sjukhusbesök eller annat viktigt. – Det är superviktigt, sa vi. Vi måste vara i tid och hämta nyckeln till nya lägenheten. I Spanien räknas inte det som viktigt. Inte heller att lämna en gammal nyopererad tant, som knappt kunde stå upprätt på gatan. – Det är bättre du åker först, sa Lois. – Nej nej, sa jag. Jag kände ju inte igen han som lämnade nycklarna förra gången och jag orkade bara inte ens försöka komma ihåg vad han skulle berätta om nycklar, lås och annat. – Men jag kan ju inte lämna dig här på det viset! – Jodå. Åk nu! Hon hoppade in i taxin och försvann. Och som i en amerikansk dramafilm såg jag hur hon tittade bakåt och försvann bakom kvarteret.

Benen skakade av trötthet. Nacken ville inte ens kommunicera med mig mer. Trots att den fick extra stöd av min halvhårda halskrage. Lutade mig en stund mot väggen. Sen försökte jag balansera in lodlinjen så att jag stod upprätt i så bra balans som möjligt. Styrkan kom tillbaka i benen. Så kom min taxi. Förra taxichauffören dubbelcheckade så att min taxi skulle ha samma destination. För Lois hade ju adressen på sin mail och mitt minne var som en guldfisks. Det första han gör är ju då förstås att fråga vart jag ska… -Ingen aning. Hade han kommit tidigare kunde jag i bästa deckarstil sagt: -Follow that taxi! Han ringde någonstans och frågade. – Är det den här adressen du ska till? – Sorry – ingen aning. Där och då kom jag att tänka på min älskade björn Paddington jag haft som liten. Jag hade likt honom behövt en lapp runt halsen: ”Please look after this bear. Thank You”

Under tiden taxichauffören kollat adressen blev han lite ouppmärksam och dundrade rakt in i ett gatugupp så mitt huvud gjorde en halv mollberg med pik. Det blev dock låga stilpoäng. Det är så lite trafik på gatorna nu så vi kommer vara framme jättesnabbt, sa taxiföraren med ett brett leende. Jag tror han satsade på personbästa, när han gasade sig fram i vägkorsningarna. -Fast du behöver ju inte köra STCC log jag ansträngt tillbaka.

Här finns hiss. Och det är varmt. Kylen verkar funka. Du skaver nästan fingrarna av dig när du ska öppna kylskåpsdörren. För den är felhängd så du måste klämma in fingrarna mot dörrkarmen bredvid för att kunna öppna. Men med lite träning så… Luften här går att andas. Inte känt något mögel än i alla fall.

Fruktansvärt trötta landade vi i soffan och försökte få igång WiFi. Här är lösenordet sa Lois: WrFukRDU Vi vred oss av skratt! Where the Fuck Är Du???? Jag måste skicka till en kompis sa Lois. En stund senare: – Ojjj jag har gått omkring med mobilen i handen och råkade skriva det till halva min messengerlista nu! Där tog min luft slut och jag bara pep av skratt.