Lemniskata – men nu har vi kommit hem
Det här skrev jag på flyget igår 2/4
Igår vaknade jag tidigt. Gjorde mig i ordning inför att lämna lägenheten. Packade ihop det sista. Sedan somnade jag igen. Lois skulle ta ett varmt bad. Ni vet den där känslan när varmvattnet tar slut och du har schampo kvar i håret? Den infann sig hos henne. Hon sprang fram och tillbaka med vattenkokaren och värmde vatten i den. Själv hade jag hade däckat i soffan och sov som ett litet barn.
Vi anande att butikerna på flygplatsen skulle vara stängda. Lois hastade iväg och handlade vatten och annat behövligt och icke behövligt, men gott. Lite trött och stressad klev hon ut ur butiken. Och gick åt fel håll. Och sen vilse. Den korta handlingen blev till en timme. Jag är ju glad att hon hittade tillbaka. Tack Google Maps!
Vi kastade i oss en mycket smaklig omelett som hon skickligt slängt ihop. Jag rensade ur kylskåp och plockade undan efter oss så mycket som vi hann. Vägde väskor. Kånkade ut alla väskor till hissen. När jag och all packning stuvats in i hissen fanns inte plats för Lois som sprang nerför trapporna i stället. Taxin var på plats. Tack Amy som hjälpt oss boka!
På flygplatsen El Prat fanns inga bagagevagnar. Den ena väskan kunde jag putta framför mig. Resten var Lois tvungen att bära. Hon hade ju en megaryggsäck sedan hon åkte direkt från Koh Tao.
När det var dags för boarding skulle vi gå nerför en lång spiraltrappa. Fanns ingen hiss! En personal kom till undsättning och bar ner min kabinväska. En ung tjej från Ryssland erbjöd också sin hjälp. Tänk att det finns så många hjälpsamma människor därute!
Det var underligt att kliva in i en nästintill helt tom flygplats. Det ropades ut i högtalarna hur viktigt det var att hålla avstånd till varandra. Sedan packade de in oss i en liten buss där vi stod som packade sillar på vägen ut till planet…
Den här typen av lampor som man ser även på husfasader i Barcelona påminner mig om låten; Natten Har Tusen Ögon Och De Ser Varje Steg Du Tar…
Upp till planet var det trappa igen. En personal hjälpte oss. Jag hade ju tänkt boka assistans på hemvägen, men sajten krånglade ju så. Biljetterna var nästan slut och jag såg ingenstans att fylla i assistans, så det blev inte så. Jag skyndade mig med bokningen i stället.
Utanför flygplatsen stod taxibilarna uppradade. Eftersom Lois bokat boendet och vi inte hunnit lägga in det i min mobil hade jag ingen aning om vart vi skulle. Igen. Så vi ville åka i samma taxi. – No no Policia!! smattrade alla taxichaufförerna i mun på varandra. – Jag har intyg från min läkare – hon är min assistent – tjattrade jag tillbaka. Efter en dryg ordväxling fick vi åka i taximinibussen. Tack igen Amy och Dr Gilete för att ni skrev intyget! Nöjd och trött sjönk jag ner på bilsätet. Nacken klagade på mig att det blivit för lite nackvila. Nackkragen till trots.
Boendet visade sig vara en urtjusig Golf Resort. Ändå var det det billigaste vi bott under hela tiden. Byggnaden med lägenheten låg bakom byggnaden med receptionen. Vi kånkade all packning igen. ”Vi” – dvs Lois. Jag drog hjälpligt den minsta trolleyn till ”stacken”. Det stod inga lägenhetsnummer utanför – bara ”Byggnad 1”. Lois kilade in och kollade. Jodå – här är det. -Fast jag kunde inte öppna dörren, sa hon. Hon försvann in och gjorde nytt försök. Det var en lite udda nyckel faktiskt. Jo men nu så funkade allt nyckeln. En svart liten katt smög omkring på gångvägen.
Då drog åskan igång och ösregnet. In i hallen. Det satt en stor rund kontakt för ljuset – så jag tryckte på den – och ljuset funkade. In med alla väskor i hissen. Det var en sådan där folkilsken hiss som attackerade mig. Jag värjde mig med armar och ben och satte en väska framför fotocellen. Hissen var dock fast besluten att klämma till både mig och väskan flera gånger. När den mötte mitt motstånd satte den igång att larma. Det tjöt på en knappt uthärdlig ljudnivå. Lois tog trapporna för säkerhets skull – ifall hissen skulle hämnas på mig och stanna mellan två våningar. Min tillit till denna hiss var raserad. Den tog mig i alla fall till översta våningsplanet. Jag tryckte på en likadan stor vit rund kontakt. Det var inte ljusknapp den här gången. Den hade plötsligt förvandlats till grannens dörrklocka. Jag skyndade mig in i lägenheten, stängde dörren och tänkte: – I´m from Barcelåååna – I no naaaathing! Jag kanske skulle ha spottat 3 ggr över vänster axel när jag såg katten.
Väl inne i lägenheten tjöt det och larmade fortfarande. En telefon hängde på väggen i hallen. Där kunde vi ringa receptionen. Hur det skulle gå till förstod vi inte. Det fanns inga knappar på den! Jag tryckte på klykan. – Hallå!!! Dött. Rusade runt som ett stressat rådjur som hamnat på fel sida om viltstängslet och letade efter fler telefoner. Fann en i sovrummet. Den hade knappar. Försökte tolka hieroglyferna receptionistan spretat ner på en lapp. Fattade inget av det. Lois mindes bättre vad de betydde och hon ringde.
En vaktmästare kom och fick tyst på hisslarmet. Men varför larmade det inne i lägenheten? Han kollade överallt. Han tryckte på alla knappar som var till för att trycka på. Ja utom grannens dörrklocka då. Nej – larmet slutade inte. Han fick ringa receptionistan. Vi skulle byta till en annan lägenhet. Den snälla vaktmästaren hjälpte oss med alla väskorna. Vi kom in i nästa lägenhet. Samma ljud där. Åh nej!!! Han letade överallt där också. Tryckte på alla knappar. Kollade ventilationen. Inget hjälpte. Han ringde receptionistan igen. Återigen byte av lägenhet. 3 ingångar bort . Vaktmästaren och Lois gick för att kolla den lägenheten i förväg. De kom tillbaka glada. Det är tyst där!!! Hurra! Klockan närmade sig nu 21.30. Trötta . Hungriga. Den snälla vaktmästaren kånkade återigen våra väskor bort till den tredje lägenheten. Svetten rann om honom. Vi kom in genom dörren. Bzzzzzzzzzzz!!!!!!!! Larmet tjöt igen!. Nu började han se rejält uppgiven ut. Det lät ju inget när de var där och kollade! Han gick tillbaka till lägenheterna vi varit i förut. Det var tyst där nu. Ljudet förföljde oss alltså! Det här är ju bara inte klokt! Det måste ju vara något som följer med vart vi än går! – Det kanske är en flaska som håller på att jäsa sönder sa jag, och tänkte på Hemsöborna när vinflaskorna smällde under bröllopet. Lois böjde sig ner och lyssnade. – Det kommer från min ryggsäck sa hon. Hon slet upp alla blixtlås och började arbeta sig nedåt i packningen. – Här är det!!! Hon tog upp en liten väska. I den låg hennes överfallslarm som hon haft när hon rest runt i Asien. Batteriet var på upphällningen så därför lät det inte som vanligt och hördes heller inte riktigt varifrån det kom. Ljudet studsade mot stenplattorna på golvet och väggarna. Mysteriet löst. Den snälla vaktmästaren tittade trött och medlidsamt på oss. Han fick rejäl dricks av oss och han blev med ens lite gladare igen. Sen bröt jag återigen ihop i ett skrattanfall. Om ni visste vad svårt det är att skratta och andas med nacken full av skruvar och plattor och halsen fortfarande svullen!
Vi hann precis gå till miniservicestället där det fanns dricka och muffins innan receptionen stängde. Vi bad så hemskt mycket om ursäkt angående larmet till receptionistan, som inte alls såg glad ut längre.
När jag tog fram mitt andra par läsglasögon, hade de brutits av på mitten, mellan glasen. Ni som läst tidigare mins kanske att första paret gick sönder på bussresan till Arlanda. Försökte spjälka med plåster, men det blev alldeles för vingligt. Det räcker alltså inte att ha både ”hängslen och livrem”. Det ska även läggas till en ”paracordlina” i packningen, i form av ett par solglasögon med lässtyrka. Jag klarade mig med dessa resten av hemresan.
2/4 Go´morrn världen från Alicante
Nu sitter vi i alla fall på SASplanet på väg till Stockholm. Just nu befinner vi oss ovanför Paris. Det återstår några timmar av det här dygnet. Så det finns fortfarande lite utrymme för Farbror Melker idag också.
Du kan följa låtlistan på Spotify – BadBrainDay :