Mitt lilla fejs och jag…

För vet ni vad som hände idag?! Jag fick klartecken för att flyga hem!!! Dr Gilete skrattade när han såg mitt fina plåster i nacken.

Och hur mycket jag än stortrivs i värmen här på terassen, så vet jag att jag vilar bättre hemma.

Så nu är flyget ombokat till i morrn!!!

Men jag ville ju så gärna hitta någon liten present till mitt barnbarn. Så efter vila gick jag runt kvarteret (min första promenad efter operationen) och hittade en liten butik som sålde supergulliga jordglober. Den hade lampa och snurrade sakta runt utan att stå på någon sockel. Fråga mig inte hur…

Efter det blev jag så slut att jag måste leta upp en parkbänk att vila på. – Där är ju en – på andra sidan gatan! Inget övergångsställe. Med livet som insats hasade jag mig sakta över gatan. Bara för att precis innan jag kom fram satte sig en röksugen dam där och blossade. Benen skakade. Jag var kallsvettig. En bit längre ner på gatan fanns ytterligare en. Bänk alltså. Röksugna damer var det gott om. Nu var jag fast besluten. Den som försöker ta bänken före mig kommer få en tuff kamp! Sjönk ner på bänken och pustade ut. Insåg efter någon minut att jag höll på att somna. Hade inte varit snyggt att somna på en parkbänk mitt i värsta shoppingstråket. Jag blev allt mattare. Varmt. Svettades. Måste ha något att dricka. 10 steg bort var det närmsta stället. ”Frankfurter”. Något kallt att dricka. En öl? De har Löwenbräu. Gut! Beställde en. Funkade inte. Pekade på den. Fick en Urquell. Inga krafter kvar att argumentera med. Hur kan man profilera sig som tyskt ställe med tyska korvar och tysk öl, men ändå inte veta hur Löwenbräu uttalas? Pekade på menyn och en Toast som hette Bikini. En utan skinka sa jag både på spanska och engelska. – Tyvärr vi har ingen Toast blev svaret. Måste de nu ha både puppe och skinka i sin ”Bikini”?? Svimfärdig satte jag mig på en pall och klunkade i mig Urquell. Urrrk! Mina lukt och smaksinnen är fortfarande på mögelhundsnivå. Två klunkar. Sen insåg jag att jag måste ta mig till lägenheten. Det var sån trafik utanför. Dörren stod öppen. Folk tjattrade. Ni vet så där som i en film när regissören vill förstärka att rollfiguren fått hjärnskakning eller migrän. Jag stapplade ut. Lämnade halva ölen kvar. Höll mig i väggarna på väg tillbaka. 140m att gå. Det var väl tusan också. Ska jag verkligen behöva ta taxi de metrarna? Som i en dimma klev jag in i lägenheten. Slängde mig på soffan på terassen och försvann in i ett töcken.

I morrn kväll är jag hemma. Hem kärva hem!

I vanliga fall hade jag älskat att vara kvar här. Njuta så länge jag kan. Just nu kan jag bara sjunga med Nisse Hellberg ; Jag vill bara hem hem hem…. ( ja, den finns med sedan tidigare, men Nisse är bara min favorit helt enkelt)

https://open.spotify.com/playlist/00DKFtjBoaimI8nKVbvaON?si=288yQz4dSnWUEFck5PGdaA