När det tar stopp

Det går bra nu. Som de säger. Och menar något annat. Det menar jag också. Något annat. Det finns dagar när jag undrar om jag borde sätta mig själv i hundburen och låta voffsen Shany köra bilen. Som härom dagen. När jag skulle stänga hundgrinden i bagageutrymmet, så glömde jag flytta undan mitt eget huvud. Resultat = ett blödande jack i pannan. Hur kan man bara glömma var man har sitt huvud liksom? Tjaa. När nackkotpelaren blivit sned som lutande tornet i Pisa, och dessutom lagt sig till med en extra kurva som i Monte Carlo Rallyt, då kanske det inte är så konstigt att hjärnan inte orkar hålla reda på alla konstiga lägessignaler om var huvudet håller hus. Eller borde hålla hus.

Inte ens Åke klarar att hålla reda på var han själv håller hus längre. Börjar han bli senil? Det är är inte ”runda hörn” hemma längre. Utan snarare flera kvadratmeter av ett rum som han ”glömmer bort” att dammsuga. Dessutom har han en faiblesse för ”smala ben”. Då glömmer han både tid och rum. Vad säger ni om det? Är det en övergående åldersfas? Kan man kastrera honom?

Shany har också fått konstiga små åldersegenheter. Att gå ut på sista promenaden för kvällen är helt omöjligt efter kl 21. Helst inte efter kl 20. Om hunden själv får välja. Det får hon inte alltid. – Kom nu så går vi ut!! ropar matte.

”Whenever I stop and think about it
There’s still a question in the back of my mind
Whenever I go, whatever I do
You know it’s with me everyday
Whatever you say you need to understand
I never want to know that feeling again
No matter how hard I try to forget
I can’t help being the way I am”