Den står där du ställt den

Den står där du ställt den

-Men var är den då? Jag drar ut låda efter låda och lyfter på allt där i. Inte där. Vänder mig om och tar mig an ett skåp. Nähä. Snurrar runt och kollar nästa. Suckar tungt och ger upp. För nu har jag gått igenom varje tänkbar plats. Från städskrubben, grytskåpet, ugnen (?!) till hallbänken. Jo det är visst logiskt att lägga något i ugnen. För när jag skulle plocka bort alla småsaker inför fotograferingen av lägenheten, fick jag en så bra tipslista från mäklarfirman, på var man kan stoppa undan saker som inte ska vara med på foto. Om ni visste hur många gånger jag krupit bredvid sängen och lyst under den med ficklampa efter det. I tre månader. Sen klarar ju min nacke inte att titta åt sidan och inte heller hålla uppe huvudet någon längre stund när jag står på knä. Så jag vispar runt med ett långt skaft under sängen och hoppas på att jag får napp. Icke. Enkelsuck.

Det är ett märkligt fenomen det där. När jag anser att jag lägger något på ett riktigt fiffigt ställe, som dessutom är helt logiskt solklart, så jag kommer naturligtvis att komma på var det är, även om jag skulle glömma bort det. Så gör jag inte det. Inte ens efter tre månader kommer jag på var jag kan ha lagt eller ställt det där viktiga som jag behöver just NU. Och hur många gånger har jag inte öppnat kylskåpsdörren för att vara på väg att lägga in paketet med Svinto.

När jag inte hittar det jag letar efter, känner jag mig som ett riktigt klappträ.

Häromdagen fann jag inte mina tofflor. Letade på de ställen jag brukar ta av mig tofflorna; vid sängen, i badrummet, i hallen. Näpp. Okej – jag utökar sökområdet. För nu började jag skylla ifrån mig på Åke. Såklart har han sopat in tofflorna under något vid dammsugningen. Jag letade under köksbordet, under soffan, under soffbordet, under hallbyrån, under hallbänken, under badrumsskåpet. Dubbelnäpp. -Jädra Åke muttrade jag för mig själv när jag klev till a n d r a s i d a n s ä n g e n för att hämta tröjan på klädbetjänten. Nä men se! Där stod ju tofflorna! Så klart. Där tar jag ju av mig tofflorna när jag byter om. Fast det blev alldeles för lång uträkning för min hjärna att klara av i första svängen. Dubbelsuck.

De här tofflorna vore illa att tappa bort

-Så där gör jag också. -Det händer alla, säger folk med normalglömska hjärnor medlidsamt till mig. I någon slags förhoppning, att bara de förminskar mitt problem en aning, så kommer jag genast känna mig lite bättre. Trippelnäpp. För normalglömska inträffar det här någon enstaka gång då och då. Men de upplever det så starkt att de tror att det händer dem oftare än vad det förmodligen gör. Vi tröttisar med Brain Fatigue vet, att det här är något vi måste förhålla oss till, i stort sett dagligen. Trippelsuck.

-Men hitta en strategi då, så slipper du stressa runt och leta! Säger jag till mig själv ideligen. Lätt att säga tulipanaros. Jag skulle kunna skriva upp varje gång jag lägger ifrån mig något, men hur lättvindigt skulle det vara? Jag har bestämda platser för allt, men det här händer ju när jag inte är riktigt medveten om att jag lägger det på ”fel” plats. Och även när jag medvetet flyttar något från den ”rätta” platsen. Där och då orkar min hjärna inte komma på sådana två och tre-stegslösningar. Det blir dessutom för många moment. Annars kunde jag ju ta ett foto där jag lägger något. Fortfarande för många moment och kommer inte ihåg att göra sådana lösningar när de behövs. Quattrosuck.

En bra strategi är att sova och återhämta sig. Det tycker Cleo också.

För övrigt så hittade jag det där viktiga anteckningsblocket i en låda när jag letade efter något annat. Då hade jag tittat i just den lådan flera gånger. Som jag skrivit tidigare, så upptäcker min hjärna inte saker när jag letar efter dem. Som om det inte vore nog så illa att inte komma ihåg var. Quintsuck.

Parkera bilen på en stor parkering är ett annat suck-område. It sucks! -Ta ett foto! skriker jag till mig själv. Ja, det var sådant jag gjorde förr i tiden. D.v.s. före oledolyckan. Förresten kan jag numera se i mobilen var bilen är parkerad. Men inte på vilken rad på parkeringen. Så jag traskar rad upp och rad ner. (nej jag skriver inte sexsuck, det blir så konstigt, både på svenska och engelska)

Önskar er alla ett

Gott Piggt År!

Du hittar all musik från den här bloggen på Spotify/BadBrainDay/Bloggen

4 svar

  1. Lotta skriver:

    Ulla, jag känner igen mig så väl. Jag letar alltid på fel ställe, och sen ligger den mitt framför ögonen. Kram

  2. Känner igen mig i det där. Har lagt matteboken i kylen när jag gick i lågstadiet. För att nämna något. Kul att hitta en ny blogg att läsa.

    • Ulla skriver:

      Tack! Visst blir det många knasigheter! Min ambition är att samla och att läsare kan skriva in roliga episoder under fliken ”Den där känslan när…”. Det är roligt med all skratt, och man känner sig inte så ensam om sina tokigheter.
      God Fortsättning!
      Ulla

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.  Lär dig mer