Lång dags färd mot natt

Lång dags färd mot natt

Taxin kom och hämtade upp mig. Den hade kört fel. Numera är det normaliserat i min tidskalkyl, så jag lyfte inte ens på ena ögonbrynet. Den här gången var det inga glada golfande damer med på Arlandabussen. I stället var det en kakafoni med någon som smackade och klickade med sitt tuggummi. Hela vägen. Då och då stämde någon upp med hostningar, nysningar och snörrvlingar. Då åkte masken på. Jodå, en sån där med ventil. Säkerhetsklassad för virus och basskilussker. I Västerås klev det på ytterligare en tuggummismaskande klickande figur. Hörlurarna hade för längesen placerats i mina öron. Och till en podd som handlar om inrikespolitik och försvarsmakten, sov jag sött som ett litet barn hela vägen till Arlanda. Plötsligt vaknade jag av att jag lät. Tror inte att jag sa något. Bara lät. Ett sånt där obestämt läte. Väckte mig själv gjorde det i alla fall. Bussgrannen på andra sidan gången tittade förskräckt på mig. Jag bara stirrade helt oförstående tillbaka. Och tänkte för mig själv: ”I´m from Barcelåååna – I no naaaathing”.

Ibland är jag bra på att hålla masken

Checka in bagaget som man gör själv nuförtiden, brukar få min hjärna att slå till med blåskärm. Det kom fram en snäll Norwegiankille och tyckte jag såg väldigt förvirrad och hjälplös ut. Skarp iakttagelse. Nu fick ju inte han heller passet att funka. ”Det finns ingen resa bokad på det här passnumret” sa automaten. Om jag inte hade använt både ”hängslen och livrem” som vanligt och haft boardingpasset både i mobilen och på papper, så hade jag nog fått ett smärre anfall. Nu fixade det sig. Den här gången behövde jag inte förpassas till presumtiva skurkars hörna med poliskontroll, som det blev i London, om ni minns.

För att inte krascha fullständigt hade jag bokat lounge på Arlanda. Det blir inte mycket dyrare än att köpa mat i någon av restaurangerna. Då finns det soppa, macka, sallad, te, juice, nötter, öl, vin, mm. Om man hittar loungen vill säga. Den snälla Norwegiankillen som gärna hjälper förvirrade hjälplösa tanter sa att jag skulle fråga personalen om vägen efter säkerhetskontrollen. Om man hittar in i den vill säga. Boardingpasset pep att jag inte hade tillgång till ”Fast Track”. Skam den som ger sig. Jag prövade igen. En lätt uppgiven spansk dam försökte vifta mig vidare till den där långa kön i stället. Jag såg ännu mer förvirrad och hjälplös ut. Fast den här gången hjälpte det inte. Det funkar nog bara på snälla Norwegiankillar som kommer att tänka på sin stackars farmor. Jag ställde mig i ormen. ”Schlange stehen” säger ju tyskarna.

Igenom kom jag. Personalen såg dock nästan lika förvirrad och hjälplös ut som jag, när jag frågade om vägen till loungen. – ”Nää – Norwegian har ingen lounge” var svaret jag fick. Jag började undra vad det var för loungepass jag hade köpt egentligen. Efter 20 minuters traskande fram och tillbaka och hiss upp och ner och ner och upp flera gånger, frågande de som städar – för de vet bättre än annan personal – så kom jag rätt. Den fanns! Och den hette Norrsken! Min hjärna blinkade nu inte bara för blåskärm utan den larmade för rejäl blodsockerkrasch! Mer än nöjd slog jag mig ner i en fåtölj? eller något liknande, med en soppskål och ostmacka framför mig. Det var då. Helvetet. Bröt. Lös. På andra sidan väggen pågick snickeriet för fullt. Om det finns en helvetesmaskin som Linus-Ida påstår, då var det den de använde. Ursäkta Röran Vi Bygger Om. Min hjärna började nu skaka och hoppa upp och ner inuti skallen.

Det fanns något som lyckades överrösta helvetesmaskinen. Det var fyra glada pensionärer. När andra i loungen pratade lågmält och försökte bidra till en lugn och tyst atmosfär, så verkade de tävla mot varandra om vem som kunde överrösta vem. Och det kunde de. Alla fyra. Alla i loungen vet dessutom att den ena pensionisten har en äggtimer med sig. För han vill ha perfekt kokade ägg på sin semester. Ena pensionistan har ringt och meddelat alla sina vänner att de nog kommer krypa från flygplatsen när de kommer fram. Glasen gick som en myrväg från vinbaren till pensionisternas bord. Hon hade förmodligen rätt.

Framme vid gaten väntade personalen på besättningen…. En kvart sena svischade kaptenen med kaptenessorna förbi och in i planet. Killen i personalen vid gaten förströdde tiden med att smaska och klicka tuggummi. Han nöjde sig inte med det. Han var tvungen att dra i tuggummit med fingrarna och sedan stoppa in det i munnen igen med fingrarna. Jag rös. Det måste vara tuggummismackarnas dag idag.

Här fick jag i alla fall gå igenom bland de första. ”Priority boarding”. Ja just ja! Så hette det ju det jag köpte till på biljetten. Inte ”Fast Track”. Kan ju inte hålla reda på allt heller hälsar min hjärna via blåskärmen.

Tags: , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.  Lär dig mer