Oledolyckan

Det var morgon torsdagen den 23e januari 2013. Jag satte mig i bilen hemma i Skoghall och åkte Hammaröleden till jobbet.

Det sista jag minns är att jag närmade mig Vågmästarbron och trafikljusen.  Sedan var det mörkt och grått. Svagt såg jag två röda bakljus som försvann framför mig. Det blev ljusare och ljusare snabbt. Jag trodde det var gryningen.  Jag satt stilla. Undrade varför det åkte bilar förbi mig. Varför stod jag still?  Varför körde jag inte?  Men jag kunde inte tänka. Kunde bara sitta stilla. Kände att jag måste sitta stilla och vänta. Visste inte varför. Orkade /kunde inte röra mig. Det kändes som om en tryckvåg gått igenom huvudet. Det strålade ut i armarna och benen. Det knackade på sidorutan. En man stod utanför bilen och undrade om jag var ok. Varför frågade han det? Jag förstod ingenting. Jag rörde på tår och fingrar och svarade -Jadå.  Han sa – sitt bara kvar där så kommer snart polisen.  Sen gick han. Varför skulle polisen komma?  Hade jag kört på något? Jag tittade framför bilen och på sidorna. Orkade inte röra mig mer än så. Såg ingenting. Förstod ingenting. Fick syn på bilstereon. Den hängde i kablarna. Konstigt. Varför hade den ramlat ur sitt fäste? Det var ju jag själv som monterat den. Hade jag gjort det så slarvigt? Jag drog loss kablarna och la den i passagerarsätet. Tänkte att jag får fixa den när jag kommer hem från jobbet. Satt stilla igen.

Trycket i huvudet var enormt. Allt runtomkring mig kändes overkligt. Konstigt. Som i en feberdimma. Det knackade på sidorutan igen. Där stod en polis. Varför kom det en polis? Varför ville polisen prata med mig?  Vad hade hänt?  Vad hade jag gjort? Han bad mig berätta om när jag körde fram till bron. Jag berättade att jag var på väg mot bron. Sedan blev jag tyst. För jag visste inte mer.  – Och sedan small det? -sa polisen .  Ja sa jag – för jag visste inte vad jag skulle säga, men en polis måste ju veta mer än mig.  Jag fick blåsa.  Sedan ville han se på körkortet. Det ligger där bak sa jag. Skulle jag orka resa mig ur bilen? Jag öppnade dörren sakta. Huvudet var som en betongklump. När jag kom ur bilen och skulle öppna bakdörren för att ta fram ryggsäcken och körkortet, tittade jag bakom bilen. Där låg bildelar. En röd Volvokombi stod 10-15 m bakom med fronten tillknycklad.  Vad hade hänt?  Den var ju bakom mig så den måste ha kört på något?  Hade den kört på mig?   Men hur kunde den ha gjort det utan att jag märkt det?  Jag kände mig oerhört dum som inte hade märkt nåt.  Polisen bad mig vänta i bilen.  Jag satte mig och ringde min dåvarande sambo.  Tänkte att jag måste ju få hjälp att ta mig därifrån.  Polisen kom tillbaka. Han undrade om jag kunde köra undan bilen  – Nej svarade jag. För jag orkade verkligen inte. Trycket i huvudet var hemskt och när jag skulle försöka koncentrera mig på trafiken runtomkring i korsningen, gick det bara inte. Allt kändes så konstigt. Den där ”feberdimmekänslan” höll i sig.  – Jamen du kanske kan köra bilen åt sidan i iallafall? fortsatte polisen uppmana mig.  – Du kan köra den tvärs över korsningen här till grusplanen bredvid vägen!    -Kan du ta dig till vårdcentralen själv?   – Nej svarade jag.  Jag försökte tänkta – men kunde inte komma på hur jag skulle få tag i en taxi och åka till akuten. Men jag hade ju ringt min sambo!  Han kunde köra mig svarade jag efter en stunds tänkande.  Bra sa polisen och försvann.  Jag startade bilen och krypkörde sakta över korsningen. Det var bara några få meter men det kändes som att det krävdes den största koncentration jag någonsin kunnat uppbringa. 

På akuten satte de på mig en halskrage. Jag orkade inte sitta upp utan la mig tvärs över stolarna. Jag sa till läkaren att det kändes som om det gått en tryckvåg genom huvudet.  Och att det strålade i armarna och benen.  Jag skulle ligga på en brits och de tog prover.  Sedan gick sköterskan ut ur rummet och sa att jag kunde vänta i väntrummet.  Men jag tog mig inte upp från britsen. Jag kunde inte lyfta huvudet.  Till slut kom hon tillbaka – Ligger du kvar skrattade hon – ja det är krångligt med nackkrage sa hon och hjälpte mig upp.  Men det var inte kragen som var orsaken till att jag inte kunde sätta mig upp.

  Sköterskan som gick med mig till röntgen gick så fort – jag hann inte med. Jag var tvungen att stanna och stötta mig mot väggen i korridoren.  Hon vände sig otåligt om. Hon hade bråttom. Men jag kunde inte gå så fort. När röntgen var klar sa de att jag fick gå tillbaka till väntrummet. Jag blev stående och tittade mig omkring. Jag kunde inte komma på hur jag skulle ta mig därifrån.   Jag satte mig på en stol utanför röntgen och tänkte att nån kanske kommer till slut.  Jag kunde verkligen inte tänka ut hur jag skulle gå.

Veckorna som följde

Första veckan sov jag dygnet runt.  Var vaken någon enstaka timme i taget. Trycket i huvudet var lika som direkt efter olyckan. Jag mådde illa och var yr. Tinnitusen var hemsk. Jag kunde inte fokusera blicken utan att det jag då tittade på liksom darrade. 

Gick till vårdcentralen på måndag 4 dagar efter olyckan. Läkaren frågade om jag hade huvudvärk. Nej – svarade jag, inte vanlig huvudvärk men ett stort tryck i hela huvudet. ( ”förnekar huvudvärk” skrev ATläkaren i journalen har jag läst efteråt.).   – Det är ingen fara – det är bara bra att gå och jobba sa ATläkaren. – Det här går över om några veckor. 

Men det gjorde det inte. Jag kunde inte koncentrera mig. Trycket i huvudet blev värre när jag försökte. Illamående och yrsel. Enorm trötthet.  Jag försökte med att ta med mig administrativ jobb hem. Sov på dagen och jobbade ikapp på kvällen.  Men det fungerade inte. Jag blev svullen under ögonen – det blev som små säckar med vätska de dagar jag var som sämst. Och när jag försökte läsa darrade det jag tittade på. Satt med kvitton framför mig på jobbet och visste inte vad jag skulle göra med dem. Kunde inte fokusera på mina arbetsuppgifter.  Tålde inte ljus. Tålde inte ljud. Klarade inte att sitta i möten och höra folk prata eller prata själv.  Jag var tillbaka till vårdcentralen 3 ggr men fick samma svar: -Det är bara bra att du jobbar – det går snart över.     Men jag höll på att svimma ibland.  Kunde inte handla i affären.Orkade inte leta upp varorna. Klarade inte av att titta på hyllorna, väja för alla kunder, stod inte ut med musiken, ljuden.  Kunde inte betala i kassan. Visste inte hur jag skulle göra när jag skulle betala. Visste inte hur jag skulle göra när jag skulle ställa tillbaka kundvagnen.  Kunde inte skriva min namnteckning.  Hade tappat fingersättningen på tangentbordet. Fruktansvärt ont i huvudet. Så trött hela tiden. Ville bara sova, sova, sova. Kraschade när jag kom hem. Tålde inte ljudet när min dåvarande sambo vände blad i tidningen – det skar som en kniv genom huvudet. Tålde inte ljudet från bestick.  Ljudet inne i huvudet när jag svalde gjorde så ont att jag skrek rakt ut ibland.  Kunde inte äta knäckebröd – ljudet gjorde för ont. Kunde inte ha ljud på tvn. Orkade inte se på tv heller. Inte höra på radio eller musik.  Fick dra ner persiennerna – dagsljuset gjorde ont. Ljudet från hundens tassar när klorna stötte i golvet, gjorde så ont att jag grät.

Veckorna blev till månader och år

Jag sov 14 – 16 h/dygn de första 2 åren. 

Öronproppar och solglasögon blev mina följeslagare. Sakta tränade jag tillbaka fingersättningen på tangentbordet. Namnteckningen gick lättare att skriva. Ljus och ljud var fortfarande smärtsamt.  Varmt vatten var smärtsamt så jag duschade i kallt vatten de första 2 åren. Värme var outhärdligt så sommaren med solljus och värme var fruktansvärt. Sov hela dagarna när det var sommar. Med svagt ljud på tvn kunde jag titta på film. Dock var det svårt att hänga med i handlingen. Lättast var att texta svenska program och skruva ner ljudet. Men när jag sett en film hade jag snart glömt vad den handlade om. Ibland var gårdagen helt borta ur minnet. Hitta ord var svårt ibland.  Det kom inte ens fram en synonym eller ord med liknande bokstäver i. I stället hittade hjärnan på nonsensord i stället för det sökta ordet. Gick vilse i det lilla samhället Skoghall på 50m från bilen till en postlåda.Kände inte igen mig. Skulle träffa min dotter på stan. Alla synintryck och buller från bussar gjorde mig helt slut de få minuter jag väntade på henne. Tänkte gå in i entrén till Filmstaden och vänta för att slippa bullret.  Men jag gick fram och tillbaka flera ggr utan att hitta entrén. Gav upp. Entrén är mycket stor med ett glasparti och dörrar som öppnar sig ändå fann jag den inte. Prata i telefon var hemskt tröttande. Fylla i frågeenkäter som var flera sidor långa gick bara inte.  Svårt att sätta i stickkontakter och USBminnen. Svårt att parkera rakt. Klarade inte att gå till simhallen. För mycket ljus, ljud och för varmt vatten.  Skulle bada bubbelpool men det kändes som att vattnet brände mig.  Blev jag för trött antingen efter promenad, efter bilåkande eller att jag gjort något annat som krävt koncentration, kunde jag få frossa och svettningar samt diarré.  Sover med svagt ljus på annars får jag ljusblixtar.  Har också radio svagt på annars stör tinnitusen.  Alltid konstant trötthet. Alltid huvudvärk som ett tryck.

Drömde tidiga minnen som jag inte tänkt på under min uppväxt. Tex drömde jag om min skallra som jag helt glömt hur den såg ut. Drömde om sånger som brukade spelas på radion när jag var ca 3 år gammal. Sedan fortsatte drömmarna beta av bit för bit av händelser framåt i mitt liv.  Det var som när en hårddisk på en dator defragmenteras. Efter 5 år kom jag fram till nutiden.  Det hände i början också att om jag sett något på tv eller läst ett visst ord i en tidning, som drömde jag väldigt starkt om det. 

Jag har fortfarande inget minne av stunden strax innan – under eller strax efter kollisionen.

Jag fick tjata mig till en hjärnskadeutrednng. Värmlands landsting vägrade. – Du har ingen hjärnskada så neurologen. Men jag gav mig inte. 6 år senare kom jag till Neuro Rehab på Universitetssjukhuset i Umeå. Vilket underbart team! Jag åkte därifrån med en hjärnskadediagnos och en riktigt bra rehabplan. Som sedan landstinget i Värmland struntade i….

Den här sidan handlar till stor del om Mental Fatigue – Hjärntrötthet. Jag fick ju rejäl skada på nacken också. Och bröstryggen. Och försämring i ländryggen. Nej – du har ingen instabilitet i nacken – sa Värmlands landsting. Så jag åkte till London – för att göra en upright MRI. Där konstaterades skadade ledband i nacken, instabilitet, ihoptryckta diskar, klämda nerver, påverkan på förlängda märgen. Kan leda till plötslig död…